guess whos back?

efter att lite längre avbrott än jag väntat due to en oväntad sjukdom är jag äntligen tillbaka. har ni saknat mig? eftersom jag inte har någon läsarräknare kan det ha varit jävligt pinsamt skrivit. det är faktiskt möjligt att jag inte har en enda läsare. utan den enda som skitar ner sig webläsare med chobap.blogspot.com är jag. men det tror jag inte. får ju trots allt lite kommentarer då och då vilket uppskattas mycket!

ehm, var var jag? JO! jag har varit i taiwan. med kotten. det var sjukt kul att träffa min gamla vapendragare och vi hade en mycket bra långhelg. vi åkte snabbtåg, bodde i grekland, bodde hos en pundarsurfare, käkade skaldjur, var uppe i höga byggnader, bodde på Say love hotel och jag blev magsjuk. tack skaldjuren? jag lägger upp lite bilder nedan istället. lite roligare att titta på dem än att läsa vad en trött skåning skriver. dock. fantastiskt kul är att taiwaneser inte säger K-F-C utan det heter helt enkelt Keffs. Och alex blir lite läskigt upphetsad när han åker upp i höga hus. förkärlek för fallossymboler?

Varmt välkomnande..? Knottror på glasskeden ..

Kyjdabullarna smakar INTE som hemma .. Skönaste slogan nånsin

smthn for u when im gaaoown

fuck it, jag drar pt2

jag drar till taiwan. ses på måndag. holla.

labor intensive vs capital intensive

visst, alla vet att sverige är med capital intensive än exempelvis indien eller kina. men hur vet man egentligen om man befinner sig i ett land som är mer åt labor- än åt capitalhållet?

först, om det finns någon som skulle ramla över den här bloggen som inte vet vad ovanstående begrepp är de som följer: labor intensive är när arbetskraft är billigt och capital intensive är när det är billigare att investera i exempelvis mer avancerade maskiner. så, nu kan vi fortsätta.

ehm, jo hur vet man? och varför skulle man vilja veta? det första kommer jag förklara nedan. det andra kommer jag mest troligen inte förklara. jag vet inte, det är väl bara nåt man funderar över?

Vägarbeten
du sitter i bilen och närmar dig vägarbetet. först och främst ser du tidigt skyltar som varnar om att det finns arbetare på vägen. såna ser man inte i korea. det handlar dock snarare om arbetsskydd/-miljö än labor vs capital. när du sedan kommer fram till vägarbetet syns det massor av maskiner, vägkoner och annat bråte. det sista du ser är tre, fyra arbetare som pekar på nåt, dricker lite kaffe eller sitter på dynapackaren. i korea är det annorlunda. först och främst ser du inga varningsskyltar. inga koner. inga maskiner. inga fluorescerande västar. det enda man ser är ett stort antal små män med spadar. i mitten står där en sliten hyundai pickup med lite asfalt/grus/sten eller vad som nu ska beläggas. det är alltså billigare för den koreanska staten att använda sig av ett stort antal handarbetande män än ett fåtal män som leker med stora maskiner. lite kul att tillägga är att arbetar fort som helvete här. det handlar dock inte om labor eller capital utan snarare att de vet att de får kicken om de inte sliter. och det finns inget som heter maximalt antal arbetstimmar. här jobbar man helt enkelt till jobbet är genomfört.

mcdonalds
för att förtydliga än mer kan vi använda den universella måttstocken mcdonalds. kommer man in på mcdonalds i sverige är en kassa öppen och där står tre finniga tonåringar i köket och du tvingas vänta i tre minuter på din hamburgare. och dessa tre minuter är ALLTID sex minuter. varför säger de tre och inte sex från början? detta är en annan debatt vi kan ta vid senare tillfälle. i korea är det fortfarande bara en kassa öppen. men det finns 25 arbetare bakom disken. tro dock inte att det är någon skillnad från hemma. du måste ändå vänta dina tre minuter på hamburgaren som hemma. och de tre minuterna är sex minuter även i korea. men detta beror inte på, som i sverige, på underbemanning utan snarare att den stackars kökspersonalen inte har tillgång till några ugnar. hamburgaren tillagas helt enkelt genom att en korean lägger sig på med ryggen mot marken. korean nummer två lägger en hamburgare på korean nummer etts mage. korean nummer två lägger sig sen på korean nummer ett och burgaren tillagas genom kroppsvärme. detta är ett tydligt bevis på att ett land är labor intensive snarare än capital intensive.

och ja förresten, arbetarna är fortfarande finniga tonåringar.

tack kuba

har spenderat dagen i sängen tillsammans med ett litet för stort antal the wire avsnitt för att det ska anses okej. jag skyller på kubas jävla fieldtrip fredag-lördag som var ett dundermisslyckande. för att göra en lång historia kort. många timmars buss fram och tillbaka. en sjukt tråkig, och extremt oautentisk folk village, som för övrigt ägs av Samsung, och sovplatser på golvet. utan madrass. utan täcke. utan kudde. den enda mat som bjöds var två kalla whoppers och en burk nudlar. skitsamma. ni fattar. det var misslyckat.

nattens utomhussovande iklädd jeans och hoodie har nu gett mig en rejäl förkylning. och ja, alla vet att det finns inget värre än när en kille är riktigt förkyld. jaja. i övrigt. för att roa mig har jag funnit en hemsida som alla bör spendera några timmar på; ryska motsvarigheten till youtube. det är som youtube fast lite roligare eftersom man aldrig vet vad som dyker upp i den lilla rutan i mitten.

http://rutube.ru/

gymmet. del 52

man skulle kunna tro att det är slut på annorlunda beteende på det koreanska gymmet vid det här laget men så är ej fallet. och jag tror faktiskt inte att detta är sista gången jag rapporterar från centret som formar studenterna vid korea universities kroppar.

efter ett väl genomfört styrkepass kände jag att jag var värd en stund i bastun och klev således in i denna för att avnjuta fem minuter i furuparadiset. att koreanska bastus är lite kalla, 78-80 grader, har jag vid det är laget vant mig vid och njuter faktiskt fullt ut ändå. efter ungefär tre minuters bastande öppnas dörren och två koreanska herrar kommer in och gör mig sällskap. jaja, det gör väl inget tänkte jag. jag försöker kommunicera med den ena mannen som visade sig vara meningslöst då han endast kryssade fingrarna i en gest som börjar bli allt för vanlig i min vardag. han förstod, eller ville inte förstå, någon som helst engelska. de två koreanska männen börjar sedan tala friskt med varandra. tilläggas bör att bastun är relativt stor men de valde ändå att sitta på varsin sida om mig och de tvingades därför med ganska stora bokstäver som min gamla förskolefröken hade kallat det. efter ytterligare några minuter i bastun reser sig helt plötsligt den ena koreanen upp för att lägga sig på marken, fortfarande inne i bastun, och göra armhävningar. jag vet inte hur ni hade uppfattat situationen men jag tänkte väl att när han ändå befann sig på gymmet kunde mannen kanske tagit i lite mer uppe i gymavdelningen så jag slipper se en guppande asiats bakdel framför mig i bastun. då reser den andra mannen sig upp och sätter sig i s.k dipsställning. om ni inte vet vad det är kan ni googla dips så finner ni att det här inte är något som är passande i ett bastuutrymme. jag kände mig illa till freds och bestämde mig för att avlägsna mig från rummet.

tack korea.

i kina käkar de hundar

guess what. i korea också. det kallas bosintang. hundsoppa. men chilla. vi snackar inte schäfer eller labrador. det är en speciell hundras som endast avlas fram för käk. och förresten. innan man äter hunden så slår man den för att göra den förbannad. de blir tydligen mörare i köttet om det är fullt av adrenalin. inte vet jag. men gott var det i alla fall. ser ut som kalops ungefär i köttet och smakar som nötkött fast med mer smak. så nu vet ni det. PEAAACE