att som vit försöka fånga en taxi en sen kväll i gangnam är ungefär lika lätt som att få en inbjudan till ett swingersparty när man är öppet HIV-positiv.
i en stad med en uppskattad taxi:invånare ratio på 1:2 borde det vara ganska enkelt att få en silverfärgad att stanna till för att öppna möjligheten att utöka kassan med lite västerländskt guld. men så är inte alltid fallet. två helger i rad har vi tvingats förflytta oss flera kvarter bort från businessdistriktet av någon outgrundlig anledning. vi står precis som våra asiatiska kamrater och vinkar med hela armen. taxichaffisarna ser definitivt oss men är inte intresserade av att stanna. de stannar innan och efter oss för att försöka plocka en bra körning medan vi är ungefär lika populära som monica på ett hillaryrallye. när väl en bil saktar in fylls vi med hopp men detta grusas lika snabbt igen när chauffören tittar på oss och skakar på huvudet.
hur är det möjligt? varför vill de inte ha våra westernmoney? det är inte det att de vägrar plocka upp oss eftersom när vi förflyttar oss några kvarter bort där det är mindre konkurrens om taxibilarna lyckas vi alltid ta oss hem. vi borde alltså peacocka och de borde se möjligheten att blåsa några turister men så är inte fallet. är koreanerna så ärliga att de inte vill blåsa oss? är de rädda för oss, alltså för sin egen säkerhet och tror att vi ska råna dem? troligen inte eftersom varenda jävla här kan taekwondoea våra vita arslen när de väl vill. nej. jag tror att jag kan skylla på något annat. en förklaring jag har velat använda hela mitt liv. en förklaring jag suktat efter; jag är del av en minoritet och det är rasism jag upplever.
1 kommentar:
Det skrivs för dåligt!
Skicka en kommentar